Forestlight Studio Underbart att folk är olika

Underbart att folk är olika

Personlig assistans

Jag är en sådan människa som aldrig hade kunnat tänka mig att arbeta inom vården, äldreomsorgen eller personlig assistans. Jag har svårt att se folk lida, att se öppna sår, att torka spyor, att ens tänka på att torka någon efter ett toabesök. Därför är jag väldigt glad att det finns människor som faktiskt vill arbeta inom dessa områden. Att det finns så många fantastiska människor som hjälper de äldre och tar hand om oss andra om vi skulle bli sjuka eller vara med om en olycka.

Tips på bra personlig assistans:

## INVALID RSS URL: https://n.nu/rss.php?language=svenska&show=all&items=7&sortby=linkregtime&owner=3786&category=44 ##

Hemtjänst Gotland

Såklart, eller kanske tyvärr, finns det även människor inom dessa yrken som inte borde arbeta med just dessa saker. Människor som inte bryr sig på riktigt, eller som kanske har arbetat för länge inom samma yrke och tappat passionen för det. Människor som istället är elaka och gör livet värre för de som redan lider.

Jag önskade att det fanns resurser att betala de underbara människorna inom vård-yrkena mer i lön så att det kanske hade blivit bättre för alla oss andra också. Slippa väntetider, personal som blir elaka på grund av stress, missade diagnoser osv.

Att vara mänsklig

Jag gissar att arbeta som personlig assistent kräver lite annat av den anställde. Här blir man kanske oftast mer som en vän till den man tar hand om. Den som är sjuk/skadad har kanske inte några egna vänner, det kanske bara är familjen som finns till för henne/honom. Då kan jag tänka mig att den som kommer in som personlig assistent blir som en vän. Och en vårdtagare.

En bekant till mig har arbetat inom personlig assistens i Lund och har berättat lite om hur det går till. Till exempel hade hon hand om en kille som varit med om en olycka och som blivit förlamad från halsen och neråt. Han kunde inte längre prata men var helt klar i huvudet. Man kan säga att han var instängd med sina egna tankar och ideer och så som han var innan olyckan, men att han inte kunde förmedla dem längre på annat sätt än en pekpinne i munnen och ett alfabet att peka på. Han var tvungen att få hjälp med precis allt.

Såklart är detta väldigt frustrerande för den som det gäller men även för familjen och den som kommer dit som vårdtagare. Det tar ju tid att lära känna varandra och det tar tid att förstå vad varje ljud, blinkning, halvskrik och annat betyder som den här personen gör. Det måste ju vara väldigt svårt att hålla det enbart på en arbetsnivå när man kommer så nära den personen som man ska hjälpa. Men som min vän sa så är det väldigt tillfredsställande för båda två när man lärt känna varandra såpass bra att det räcker med ett tecken eller nickning för att man ska veta vad den andra vill. Och det förenklar ju livet enormt för den utsatta också.

Ja, man ska verkligen vara glad för vad man har och njuta av stunden. Låta bli att gnälla för mycket och faktiskt stanna upp i ögonblicket ibland och bara vara.

2 Dec 2014